OBS!!!
Detta inlägg innehåller en bild på mitt snitt, för er som är lite känsliga så finner ni bilden längst ner!

Onsdagen den 23 juni klockan 09.00 skulle vi vara på avdelning C23 på KS. När vi kom dit var rummet inte helt klart ännu så vi satt i fikarummet och väntade i en timme. Sen fick vi komma in i rummet och jag klädde om till en riktigt sexig särk och la mig i sängen.
De hade 4 planerade snitt denna dag och vi var så klart nummer 4. Så det skulle bli någon timmes väntan.
Vi delade rum med de som var nummer 3 och Micke satt och pratade med dem. Det fanns en skiljevägg så jag kunde inte se dem. Men, jag kände igen rösten på den blivande pappan. Han skulle gå förbi min säng för han skulle ut i korridoren och då visade det sig att det var en kille jag gick i samma klass med på gymnasiet! Så jäkla roligt! Skiljeväggen rök och väntetiden flög förbi!
Sen kom en sköterska in och berättade att snitt nummer 2 var försenade med komplikationer så det skulle bli lång väntan för vår del. Kanske tom. att vi skulle vara tvugna att åka hem och komma tillbaka dagen efter. Värdelöst!
Men så efter ett tag fick våra grannar åka ner och vips så var det vår tur.

Vi blev parkerade precis utanför OP-salen en kort stund. Sen rullade de in oss. Nu fick inte vi komma till den “vanliga” operationsalen utan vi fick åka ner på den akuta operationsalen bara för att vi skulle få ut Ludwig denna dag. Iom. detta var det inte så mycket “överflödig” personal som det är på vanliga op:en vilket i sin tur resulterade i att ingen kunde fota åt oss. Det brukar vara så mycket personal med på snitt-op så en sköterska brukar fota om man vill. Men tyvärr blidde det inte så denna gången. Micke hade ju kameran med sig men det fanns ju inte riktigt tid eller lust att fota så mycket just när Ludwig fick komma ut.

Narcosläkaren kom och la spinalen, och det gick jättebra. Nu har jag ju fått spinal förut, med Wilhelm, och det gick bra. Visst det gjorde lite ont men inte så farligt som man kan tro.
Dock var detta det enda jag var riktigt rädd och orolig för denna gång. Men det gick jättebra. Narcosläkaren var otroligt pedagogisk, trevlig och skämtsam så det kändes mycket bättre. Men skönt är det ju inte!
Så fort spinalen var satt la de mig ner som Jesus på korset och sedan satte de kateter.
Efter en stund började de kontrollera om spinalen hade tagit och det hade den ju. Läskigt egentligen när man är heeeelt bedövad och bortdomnad från tuttarna och ner till tåspetsarna. Men TUR att det går att bedöva så!
Sen satte de upp skyddet framför mitt ansikte så jag inte ska se något och de preppade allmänt.
Så började de.

DÅ började jag störtgråta! Jag började tänka på Wilhelm och mådde skitdåligt över att han inte var med mig, tankarna flög iväg. Tänk om jag förblöder, om Ludwig dör eller vad som helst. Det var skitjobbigt kan jag säga.
Men så hördes ett starkt skrik och då forsade tårarna som aldrig förr men nu utav lycka! Micke grät också. Ludwig föddes 15.39!
Micke reste sig upp och fotade ett foto bakom skynket, dock inte på min mage för då hade han inte stått upp. Men en bild på Ludwig fick han!

Så la de Ludwig i Mickes famn och han höll honom mot mig så jag fick se honom och pussa honom.
Därefter la de honom på vagnen med vågen och Micke klippte navelsträngen.
3155 gram och 48 cm lång, huvudomfånget var 36. Så det är ingen bjässe direkt men han mådde bra – vilket var huvudsaken! Wilhelm vägde 3620 gram och var 52 cm lång så det är lite skillnad ändå.

Min livmoder ville inte sluta sig så jag låg där i ytterligade 30-40 minuter med ett stimulerande dropp och till slut började den dra ihop sig så de skunde sy.
Jag hade ca 1 liter klart fostervatten och förlorade 530 cl blod.

När jag väl var ihopsydd så fick Micke och Ludwig gå upp på avdelningen medans jag fick åka in på uppvaket själv. Där var jag i tre timmar innan jag fick komma upp och vara med mina pojkar.
Det var inte alls så kul att ligga på uppvaket själv. Usch! Jag ville ju bara till Micke och Ludwig! När spinalen började släppa fick jag ju ont. De gav mig ketogan och det funkade ju. Jag var sååååå trött, hungrig, törstig och känslosam vid det här laget att jag bara låg och grät sista timmen på uppvaket. Men så fick jag komma upp på avdelningen vid 20.30-21.00 någon gång.

Micke och Ludwig hade sovit i 2 timmar och Ludwig hade bajsat för första gången också!
Vi blev tilldelade en sängplats och där låg jag med mitt lilla hjärtegryn på bröstet! LYCKA!!!
Jag delade rum med en kvinna som hade fått en dotter samma dag. Micke skulle ändå hem och sova med Wilhelm så det gjorde oss inget att vi inte fick ett eget rum.

På kvällen skulle jag ställa mig upp brevid sängen och då jäklar mådde jag illa. Usch! Jag hade fått ketogan 30 minuter innan så den värsta smärtan skulle vara borta när jag skulle ställa mig upp. Jag stog upp, men satte mig ganska omgående för jag mådde illa. Började svettas något kollosalt, har aldrig varit med om något liknande tidigare. Sen kräktes jag så klart! Men mådde bättre efter en stund.
Micke hem strax innan midnatt. Då fick barnmorskan och sköterskorna hjälpa mig med Ludwig eftersom jag inte kunde gå. Jag kräktes igen och barnmorskan kom och tog Ludwig som nu skulle få ersättning för han blev inte mätt av min bröstmjölk och han hade jättesvårt för att få rätt tag.
De rullade in honom till mig igen vid 00.30 och då hade han precis somnat. Sedan sovv han i sin “balja” till 06.15!
Kvinnan jag delade rum med hade stora problem med sin dotter hela natten. De ville att hon skulle amma, så barnet fick inte ersättning eller napp. Vilket hade varit bra för barnet skrek hysteriskt i 3 minuter var 5:e minut HELA natten! Jag sov alltså inte en sekund första natten!

Dagen efter kom Micke med Wilhelm till mig. Åhhhh, vad jag hade saknat mitt stora hjärta. Wilhelm var så stolt och duktig. Han fick hålla i Ludwig och han pussade och klappade på honom massor. De stannade inte så länge.
Sedan blev det bara sänghäng för min del. Men så skulle jag tydligen duscha tyckte sköterskorna, OCH ta bort katetern! Aja, bara att pallra sig upp och göra detta. Att duscha var otroligt skönt och nu var jag ju tvungen att gå upp för att gå på toa hedanefter! Men det gick ockej, fast jag hade väldigt ont.

Andra natten gick bra. Jag hade Ludwig sovandes brevid mig hela natten och vi snusade till och från under natten.
Micke kom på morgonen och jag gick då upp för att duscha igen. Sen vandrade jag i korridoren en stund och klädde på mig mina egna kläder. NU var det bara till att vänta på barnläkaren som skulle undersöka liten och säga om vi skulle få åka hem eller inte. Det dröjde innan barnläkaren kom så hörselläkaren kom undertiden. Ludwig hör perfekt! Puh!
Men så var det då dags för barnläkaren att undersöka honom. Jag var nervös….man vet ju aldrig! Men vi fick kommentaren: Det är ett perfekt litet gossebarn ni har fått! YEY!!!

Nu drog vi hem!
Trevlig midsommar!!!