Otto - min Prins HD: A AD: UA Född: 2004-03-05 Reg. Nr: S26758/2004 Ottos galleri

Otto heter denna underbara kille som föddes i Södertälje fredagen den 5 mars 2004. Hem till oss kom han lördagen den 1 maj 2004 och då förändrades våra liv, för alltid.

Han var en mycket bestämd liten kille redan som 8 veckor gammal och visade tydligt var han tyckte skåpet skulle stå. Något vi fick ta itu med redan från första dagen.
Han ville inte lämna ifrån sig leksaker eller ännu värre, grisöron eller märgben. Vi fick oss några ordentliga bett under de första veckorna tillsammans.
Vi visade honom dock hur vi ville ha vardagen, för att den skulle funka tillsammans, och det lärde han sig snabbt.

Nu är Otto en underbar, karismatisk, humoristisk och kärleksfull hane som brinner för att få vara ute i skogen och träna, leka med vänner eller varför inte ligga på rygg i husses och mattes säng och bara mysa?!

Jag, Catta, hyser en kärlek för denna kille som är så stor. Jag och Otto är som pusselbitar, vi passar alltid ihop!

Vi tränar sök, spår och lydnad,
Sök är något vi båda tycker är absolut roligast och han är verkligen jätteduktig. Han är nogrann och väldigt focuserad när han jobbar. När vi kommer i bilen in på en skogsväg gnyr och piper han i bilen, DÅ vet han vad han ska få göra! Underbart!
Lydnaden, vi koncentrerade oss bara, och länge, på vardagslydnaden då både jag och Micke tycker det är den viktigaste lydnaden. Dessutom när man har en så stor och kraftig ras kräver det att man har en bra lydnad.
Tävlingslydnad pysslar vi med också men det är mest på skoj då vi inte skall tävla.
Spåret går kanon nu efter mycket träing. Ett tag kunde jag inte spåra med honom alls för han var som en ångvält. Jag trillade och sprang in i träd.
Men, nu efter mycket träning spårar han kanon i ett optimalt tempo. Jättekul!

Otto är ett av ljusen i vår vardag och vi älskar honom högt!

Jag har valt att skriva om hanhundsaggressivitet. Något som är ganska vanligt hos dessa hormonstinta hanar. Inte bara hos Rottweiler så klart men det är ju en Rottweiler jag har!

Otto började moppsa upp sig lite när han var runt året. Vi var på brukshundsklubben och tränade, fick tips av alla möjliga människor som vi provade lite smått. Man fick plocka russinen ur kakan för att ta fram den metod vi trodde skulle funka bäst med Otto.
Allt från att ha med sig en vattenflaska med hål i korken för att spruta honom i ansiktet snabbt till att ha en flaska med grus i som låter väldigt när man kastar den i backen, för att skrämma honom. Men, det enda som verkligen har funkat är det mest självklara! Att visa för honom att han INTE behöver ta itu med alla hundmöten själv utan överlåta det till föraren.

Han kunde vara på ett fin-fint humör när vi var ute, så kom det en stor/liten/ljus/mörk (spelade ingen roll) hane och då small det! ORDENTLIGT! Han gjorde utfall i kopplet och käftarna slog, han skällde och var så in i helvetes förbannad. Jag tog tag i honom och skrek i ansiktet på honom: "Vad faan håller du på med????" Inte det smartast kanske, men så gjorde jag.

Han råkade i riktigt allvarligt slagsmål med en annan Rottweilerhane oktober 2006 vilket slutade med ett uppslitet öga för Ottos del och akutoperation.
Denna händelse gjorde mig riktigt skakis inför alla promenader. Jag trissade upp mig redan hemma då jag tog på mig jackan. Hundbråket är de näst värsta och längsta 7 minuterna i mitt liv! Jag kunde inte med mig att han skulle hamna i ett till bråk. Jag var rädd för att gå ut med honom.... SÅ tråkigt!
Micke tog de flesta promenaderna och de jobbade massor med hundmöten ett tag fram över. Otto väger 52 kg och VET att han är starkare än vad jag är, fysiskt och psykiskt när det kommer till hundmöten. Då, iaf.
Micke kunde tackla Ottos utfall på ett annat sätt. När Otto väl gjorde ett utfall så skrek inte Micke utan han fick tag på Ottos halsband och slängde ner honom på backen så han fick ligga på sidan och lugna ner sig. That´s it! Detta funkade skitbra med Otto och jag tog mig i kragen och började söka mig till platser där jag vet att det går mycket hundar. Jag tog några djupa andetag innan promenadens början och intalade mig att det var JAG som skulle sköta allt på promenaden, utom hans behov då! ;o)

Tiden gick och utfallen minskade radikalt. Han får inte morra, han får inte blänga. Det går inte alls, för ger man honom lillfingret tar han hela armen!
Nej, han får ta sig en kik och om jag ser på honom att han vill mera så gör jag ett "Pschhh"-ljud, funkar inte det så petar jag honom på halsen, snabbt. Inte alls med våld, utan lugnt och stilla. Jag virar inte upp kopplet 25 varv runt handen längre utan jag har det slakt vid sidan av mig, hängandes. Sen pratar jag inte med honom alls utan jag låtsas som om det regnar.

I min värld är det så här: Man KAN inte tycka om alla, jag gör det inte och jag förväntar mig verkligen inte att Otto ska göra det. Men han FÅR inte ta itu med situationen själv! Punkt slut!!! Han får kika och hålla lite koll men han ska släppa det!

Otto kastrerades i februari 2007 och jag vet ärligt talat inte om kastreringen har någonting med att han har lugnat ner sig att göra. Kanske, kanske inte. Vi kastrerade honom för att han var så påverkad av löptikar att han inte åt eller drack på två veckor....
Somliga säger att Rottweiler "mognar" vid 3-3 1/2 års ålder och att den värsta aggressiviteten lägger sig då. Jag vet inte alls men jag säger så här, utan träning och tillit hund och förare sinsemellan kommer det INTE att försvinna!

Idag är Otto en lugnare kille. Vi går på promenader och kan möta de flesta raser utan att han bryr sig. Han vet numera att det inte är hans uppgift att visa för mig hur matcho han är. Nej, han är lugn och harmonisk. Känns underbart!

Min älskade pojke har äntligen landat och NU är vi ett radarpar.